Memory map

Min VIC-20 hade 20kb rom och 5kb ram, för min dator tänker jag ha lite mer av båda sorterna. Då 6502 har 16 adresspinnar det vill säga möjlighet att adressera 64KB tänkte jag fördela dessa på följande sätt:

  • Ram $0000-$77FF
  • i/o 1 $7800-$78FF
  • i/o 2 $7900-$79FF
  • i/o 3 $7A00-$7aFF
  • i/o 4 $7B00-$7bFF
  • i/o 5 $7C00-$7CFF
  • i/o 6 $7D00-$7DFF
  • i/o 7 $7E00-$7EFF
  • i/o 8 $7F00-$7FFF
  • Rom $8000-$FFFF

Med andra ord nästan 32kb ram och 32kb rom. Jag har lämnat plats för 8 i/o möjligheter vilket kanske är lite överdrivet men vi får se. Dessutom har varje i/o 256 byte adresseringsmöjlighet vilket borde räcka mer än väl. För att lyckas med detta använder jag mig av följande logikkretsar:

  • 1 Nand
  • 1 8 input Nand
  • 1 inverter
  • 1 138

Nedanstående schema som jag skapade i Logisim (rekommenderas varmt) visar hur jag tänkt att det skall fungera.

logisimSchema

Nästa steg blir att få igång min CPU på en freerun d.v.s bara få den att snurra med dummydata.

Publicerat i 6502 | Lämna en kommentar

Ett första steg

Jag behöver ström till datorn och usb-sladden innehåller passande nog 5 volt vilket alla kretsar jag tänker använda mig av går på, så sagt och gjort jag letade reda på en inte alltför gammal usb-sladd och tog fram kniven.

Efter en del om och men hittade jag vilka sladdar som var 5+ och gnd. Kruxet var att jag fick 5+ via den röda sladden kombinerat med alla övriga sladdar och när jag försökte kolla ampere med multimetern fick jag inget värde alls. Till slut kopplade jag in en lysdiod och seriekopplade lite motstånd för att få ihop cirka 200 Ohm som lysdioden krävde då man kör på 5 volt. Sen var det bara att testa och hoppas.

Den röda sladden visste jag var 5+,  den gröna gav en blinkande lysdiod och samma med den vita. När jag till slut (såklart) testade den svarta fungerade det perfekt. Hade jag gjort rätt med min multimeter och kopplat om proben till rätt uttag hade amperemeter funktionen funkat och jag hade kunnat se med en gång vilken sladd som var gnd! Nu visade den på cirka 275 mA. Att göra till nästa gång blir att leta reda på min lödkolv och löda fast kopplingskablar på sladdarna samt lite krympslang över det hela och en av-på knapp.

Jag fick efteråt reda på att när man mäter ampere skall kretsen gå genom multimetern, med andra ord har jag haft tur som inte kortslöt usb-utgången.

Publicerat i 6502 | Lämna en kommentar

Min egen 6502 dator

När jag var 11 år köpte jag min första dator för mina egna hopsparade slantar. Det var en VIC-20 och sen var det kört, dator på dator har det blivit. I början lärde jag mig Basic och på nästa dator en ZX Spectrum blev det till att skriva av assemblerkod från tidningar men sen var det stopp med programmeringen tills jag började gymnasiet och lärde mig pascal. Nu jobbar jag med C# och förutom ett halvfärdigt masken spel till C64an (som ligger på is) har jag inte rört hårdvara eller assembler. Jag har dock alltid varit intresserad av det och velat veta mer men inte hittat rätt ingång förrän jag surfade in på Blondihacks och läste om Veronica, en hemmagjord dator baserad på en 6502 processor. Något år senare råkade jag åter komma förbi, läste igen och något klickade, jag borde kunna göra en egen dator baserad på 6502 processorn som råkar vara samma processor som satt i min första dator, VIC-20.

Så efter en massa besök på en mängd sidor på nätet, framförallt 6502.org samt en hel del samtal med Pelle har jag kommit fram till följande.

Följande är slutmålet:

Jag vill försöka använda så lite ny teknologi som möjlighet men tänker göra undantag när det krävs t.ex. EEPROM med separat inhandlad programmerare. Möjlighet att skriva program på datorn utan yttre påverkan, d.v.s. eget tangentbord och egen skärm samt möjlighet att lagra och ladda in program. Utan någon speciell ordning är nedanstående vad jag siktar på.

-Tangentbord (helst ett eget med specifika tangenter)

-Video ut, antingen VGA eller CRT

-Kassettband för lagring

-Basic

-ROM monitor

-Egengjort cartridge som ersätter en del av ROM-minnet.

-Ljud

-Diverse i/o möjligheter som jag inte vet ännu

Det kommer antagligen att ta en otrolig mängd tid och kanske inte ens bli klart men tja så länge det är kul så :)

 

Publicerat i 6502 | Lämna en kommentar

Nirvana

Det var på väg till tvättstugan det slog honom. Var är alla? Hur länge sen var det han såg en annan människa? Han hade köpt mat igår, vem hade stått i kassan? Hur han än tänkte kunde han inte minnas ansiktet på personen i kassan. Hade han betalat? Klart att han betalat, varför skulle han inte gjort det. Under tiden han hängde upp tvätten gnagde tanken i bakhuvudet. På vägen tillbaka från tvättstugan lyste julstjärnor och ljusstakar upp fönstren. Lugnad försökte han slå bort tankarna men väl inne i lägenheten kunde han inte släppa tanken. En kontroll av plånboken gjorde inte saken bättre, där i låg det fyra hundralappar och ingen växel. Han brukade alltid ta ut fyrahundra kronor för att maximera antalet sedlar och för att slippa få några femhundrasedlar. Tanken gnagde i honom och till slut kapitulerade han. Det enda raka var att med gång gå till butiken och betala.

Två timmar senare satt han fortfarande kvar på stolen i hallen. Han höll en sko i handen. Det var hans favoritsko, gjord av läder med snirkliga detaljer. Någon hade lagt ner omsorg i utformningen av den. Sedan hade en annan person tillverkat den. En hel kedja med människor hade ansträngt sig för att han skulle sitta här med just den här skon i sin hand. Tanken på att alla dessa människor skulle vara borta gick inte att hantera. Han bestämde sig för att sitta kvar på stolen ett tag till.

När han till slut tittade på klockan var det långt förbi stängningsdags, han reste sig upp från stolen, tog ett glas vatten och en huvudvärkstablett och gick sedan till sängs för natten. Sömnen kom lyckligtvis snabb men det kändes knappt som han sovit alls. Ångestfylld låg han kvar i sängen och vände och vred på sig tills han svettig tog sig upp. Morgonduschen hjälpte inte heller mot ångesten och till slut insåg han att det enda som kunde få slut på den var att gå till butiken och konfrontera skräcken. Luften utomhus var kylig och klar och fick honom på bättre humör. Detta tills han insåg att han inte hörde någon trafik, inget bakgrundsbrus, inga ljud från någon annan än han själv. Innebörden kröp under skinnet på honom och spred sig som svettpärlor längs med ryggraden. Steg för steg närmade han sig torget.

Inte heller andra gången han ryckte i butiksdörren gick den upp. Skylten med texten ”Stängt” gungade hånfullt fram och tillbaka på andra sidan dörren. Stängt! En Måndag klockan elva. Han gick snabbt fram till de andra butikerna. Innanför alla dörrar hängde liknande skyltar uppe. Han tittade på sin klocka som bekräftade att det var Måndag. Butikerna borde vara öppna, den lokala restaurangen borde vara fylld av kunder. Han gick tillbaka hem, stängde dörren och för första gången på flera år låste han inte efter sig. Telefonen låg tyst på sin plats, han sträckte sig mot den med drog snabbt tillbaka handen. Fötterna styrde honom mot köket. Det sista av osten och mjölken försvann i tysthet, radion stod en bit bort men han rörde den inte. Dagstidningen från fredagen låg på bordet framför honom, fylld av nyheter och händelser. Han tittade på klockan och tittade ner på golvet.

När han tittade upp hade två timmar passerat. Höll han på att bli galen? Kanske, vem som helst i den här situationen skulle bli galen. Fast är inte galenskap att man inte är som alla andra? I så fall var han inte galen, han var högst normal. Han var normen nu. Med ett leende på läpparna reste han sig upp, tog en bok och satte sig i fåtöljen. Det var mörkt när magen gjorde sig påmind. Kurrande och irriterad tvingande den honom ut i köket till det tomma kylskåpet. Efter en stund insåg han att det enda raka var att ta saken i egna händer. En tur till förrådet resulterade i en kofot och en ficklampa. Den kalla kvällsluften slog mot honom och för en stund glömde han bort allt och kämpade enbart med att få tillbaka värmen.

Instinktivt ryggade han till inför oväsendet som kofoten förde. Dörren rasslade upp och han klev in i den släckta närbutiken. Han ropade försiktigt några gånger som för att försäkra sig om det verkligen inte var någon där. Rösten föll platt och efter några nervösa sekunder av ängslan för ett svar tände han ficklampan och plockade till sig en kundkorg. Matvara efter matvara fyllde korgen och till slut kom han fram till kassan. Ena handen sträckte sig automatiskt efter plånboken sen ångrade han sig och plockade fram en kasse och lade ner sina varor. Framme vid dörren stannade han och lät ficklampan lysa över det sönderbrutna låset. Han tittade på det en stund ryckte sen på axlarna och gick hemåt.

I lägenheten lagade han mat, efteråt sjönk han förtvivlat ihop över bordet. Efter ett tag gick han till fåtöljen och tog upp sin bok och läste tills han somnade med den i sitt knä. Nästa dag spenderade han med boken i sin fåtölj, han läste, åt och sov. Dagen efter förflöt likadant. När han var hungrig åt han, saknades det ingredienser gick han till butiken och hämtade. Solen gick upp och ner och han sov, åt och läste. En dag när han stod i butiken, slog det honom. Elektriciteten fungerade fortfarande. Betydde det att det fanns andra? Han skakade tyst på huvudet, nej så fungerade det inte. Tanken på vad som skulle hända honom om elektriciteten slutade fungera var inte trevlig. Han hade vant sig vid att när han slog på kaffekokaren gick den igång, att när han vred om kranen rann det vatten. Chockat stannade han upp och satte sig jämte frysdisken. Om vatten slutade rinna skulle han inte klara sig länge. På darrande ben gick han sakta hem med en fruktansvärd misstanke.

Länge stod han utanför sin lägenhet innan han gick in. Vanemässigt slog han till strömbrytare men ingenting hände. Darrande gick han in till köket och vred om vattenkranen, ingenting hände. Kylskåpet gapade mörkt mot honom när han öppnade dörren. Inga lampor fungerade och inga kranar kom det vatten ur. Skakande av panik satte han sig ner i fåtöljen och försökte få grepp om vad som pågick. Om det var han som var ansvarig för allt då borde han kunna åtgärda det. Han knöt ögonen och koncentrerade sig på att el och vatten fungerade som vanligt. Sen öppnade han ögonen och tryckte på strömbrytaren till läslampan, ingenting hände. Han gick ut i köket och provade vattenkranen utan framgång. Förtvivlat sjönk han ner i fåtöljen igen. Slutligen började han gråta i tysthet, tårarna rann sakta nerför kinderna och droppade på skjortan. Han grät tills han somnade och vaknade av solen.

Med värk i nacken av den dåliga sovställningen tog han sig ut till köket och hällde upp lite juice som han hoppades inte blivit dålig. Det hade den, inte heller mjölken eller något annat i kylskåpet var längre ätbart. Sur och med värk i nacken gick han med snabba steg till det öde torget. Dörren till närbutiken ryckte han upp och gick målmedvetet till det buteljerade vattnet. När han släckt törsten och fått i sig lite kex gick han ut i solskenet och satte sig på marken med ryggen mot butiken. Solen värmde upp hans kropp och han slappnade av. Livet var inte så dumt trots allt, butiker fanns det gott om och när en fick slut på varor fick han ta nästa. Till slut skulle han bli tvungen att lära sig leva utan färdigförpackade varor men det var långt dit.

När han reste sig för att gå hem tittade han vanemässigt åt båda sidorna före han korsade gatan och det var då han såg det. Alla andra butiker var borta. Huset var där men bara vit putsad fasad fanns kvar. Han stannade upp och gick sedan sakta bort mot väggen, lät händerna känna på den kalla fasaden. En krypande känsla av obehag smög sig på honom och när han tittade upp mot lägenheterna var också dessa ersatta med vit puts. Panikslagen sprang han hemåt, förbi blanka hus, tomma gator, inte en bil fanns kvar, inte en cykel i cykelställen.Till slut kom han förbi en kulle som han ibland gick upp på sina promenader och blickade ut över staden från. När han nu blickade ut såg han hur hus efter hus gapade tomma mot honom. Längre in mot stadens centrum stod inga hus kvar utan öde mark bredde ut sig. När han höjde blicken mot horisonten fann han inte längre något att fästa blicken på.

Den här gången låste han dörren som att gesten skulle kunna stänga ute det hemska som hände utanför. Han satte sig ner i fåtöljen och rannsakade sig själv. Vad hade han gjort för att råka ut för det här? Varför han och ingen annan? Det var inte på det viset att han var speciell, han var ingen särskild person. Han hade haft ett normalt jobb, en alldeles vanlig bil och en ganska tråkig lägenhet. Rest hade han nästan inte alls gjort och inte hade han åstadkommit något som någon skulle komma ihåg honom för efter att han dött. Och nu spelar det ändå ingen roll tänkte han och log för sig själv. Hade han folk runt sig, jo det hade han bestämt för sig. Vilka det var kom han inte ihåg hur han än ansträngde sig. Hade han inte kort på dem? Efter ett tags letande hittade han en låda som blivit liggande sen inflyttningen. Han plockade ner den från hyllan och öppnade försiktigt locket. Där låg dom, människor frusna i tiden som han en gång umgåtts med. Det var först när solen gick ner som han insåg hur länge han suttit och tittat på korten. Det värkte i honom av längtan efter dom. Efter deras röster, deras skratt och deras beröring, han rös till och reste på sig. Med kartongen under armen gick han och lade sig i sängen och somnade.

Han vaknade av solen som sken på honom. Nej det var inte rätt, han vaknade av att någon knackade på dörren. Paniken steg inom honom, vem var det, vad ville han, hon eller var de flera? Medan han låg kvar i sängen fortsatte det knacka på dörren med jämna mellanrum. Till slut tog han på sig en morgonrock och smög fram mot dörren. Försiktigt satte han ögat mot titthålet. Utanför stod en äldre man i grå kostym med svart slips, oantastligt kortklippt hår och en mapp i ena handen. Han tog väck ögat från titthålet och det knackade återigen på dörren och till slut kunde han inte göra annat än att öppna dörren.
”Goddag mitt namn är Karl Håkansson och jag är utsänd av, ja skall vi säga ALLA”, sade mannen som kallade sig Karl och sträckte fram handen. De skakade händer och Karl tog ett steg in i lägenheten och testade strömbrytaren.

”Nähä, ingen ström och inget vatten heller antar jag”
”Trevlig lägenhet, jaha, mmm, mycket böcker. Ni läser mycket antar jag”
”Ser man på du har fått fram dina kort det är ju ett bra steg.”
”Steg, vad menar du för steg.”
”Tillbaka förstås”
”Vem är du?”
”Jag är du eller skall vi säga ditt samvete”
”Hur då, jag sitter ju här?”
”Jaha, då måste jag vara ditt samvete då. Jag skämtar med dig så klart, jag är Verkligheten”
”Du förstår inte men du håller på och skapar problem. Titta ut genom fönstret”

Utanför gapade husen tomma och längre bort på gatan var det öde.

”Världen försvinner runt dig. Till slut kommer bara den här lägenheten att finnas kvar och sen kommer den stora frågan”
”Om jag kommer att ge efter eller inte”.

Karl nickade och tog fram några pappersark ur sin mapp. Han lade dem på bordet, tog en penna ur sin kavaj och lade den bredvid.

”Du är inte den förste som gör på det här viset. Ställer till problem. Det började så fort ni lämnade nomadlivet och lärde er samla mat på hög”
”Vad händer om jag inte ger upp?”
”Verkligheten är som ett gummiband som du nu tänjer på. Till slut orkar du inte hålla mot och du kommer att slungas iväg. När du landar kommer det inte att finnas mycket kvar av dig eller tidpunkten där du landar. Därför vore det bättre om du skrev på kontraktet. Ta några dagar på dig och läs igenom och tänk efter”

Efter att låst dörren efter sin besökare gjorde han kaffe på sitt spritkök. Han satt länge och njöt av doften före han drack av det. Sen tog han upp kontraktet och började läsa. När han var klar var kaffet kallt för länge sen. Instinktivt ville han inte skriva på, det lät bra men skulle han verkligen vara den han var nu om han skrev på. Enligt kontraktet skulle han få tillbaka sitt gamla liv men han skulle vara mer social, ha en fru och lite större umgänge. Allt för att minimera risken för ett återfall. Dessutom skulle han inte komma ihåg något av händelsen. Om han å andra sidan inte skrev på skulle han med största sannolikhet bli galen av den stundande kollapsen och det skulle dessutom innebära ett merarbete för Karl. I ärlighetens namn struntade han fullständigt i om Karl behövde arbeta övertid eller ej. Till slut lade han ner pennan och rev sönder kontraktet. Så fort han gjort det knackade det på dörren.

”Ni rev sönder kontraktet”
”Ni anar inte hur besviken jag är”
”Kan jag inte på något sätt få er att skriva på?”
”Jag kan få bort den där magen eller ni kanske vill ha pengar?”
”Kvinnor då, de kan dyrka er!”
”Ni får verkligen ursäkta mig men jag är inte intresserad”
”Ni kommer sluta på dårhuset det vet ni”
”Det kvittar, jag tänker inte ändra på mig. Det får sluta som det vill”

Med de orden satte han på nytt kaffe. Resten av dagen stod Karl utanför dörren och ropade endera hot endera löften. Till slut försvann Karl och när nästa dag kom, dök Karl upp med den. Dag efter dag gick och till slut hördes inte Karl längre.

Dagarna gick och han undvek medvetet att titta ut. Han fokuserade på gamla papper, sorterade upp sitt liv, läste de få böcker som fanns kvar att läsa. Vid ett tillfälle insåg han att han inte längre var hungrig eller törstig. Minnena från förr dröjde sig kvar mindre och mindre och till slut levde han fullt ut i ögonblicket. Om någon hade frågat vad han tänkte på hade han inte kunnat svara för han tänkte inte på någonting. Hade han varit medveten om sin omgivning hade han sett hur allt runt om honom hade försvunnit. Till slut fanns han bara kvar som en tanke i rummet. En kort stund kände han allt, hela universum fanns för hans fötter. Det spred sig ut framför honom och han behövde bara tänka för att vara där.

En kort kort stund, sen släppte han taget, glömde världen och sig själv.

Publicerat i Random | Lämna en kommentar

Någon hemma?

Det började som ett skämt. Ibland när jag kom hem brukade jag skoja till det och ringa på min knapp nere vid porten. För att se om jag var hemma och kunde släppa in mig själv. Ofta hade jag vid dessa tillfällen varit ute och festat eller åtminstone passerat gränsen för salongsberusad. Den där kvällen var jag faktiskt spik nykter. Jag ringde på porttelefonen och samtidigt som jag plockade fram nycklarna klickade låset i dörren till. Jag kom av mig men tänkte att det är nog någon granne som råkat släppa in mig. När jag kom in i lägenheten letade jag snabbt igenom den men hittade givetvis ingen.

Redan nästa dag gjorde jag samma sak igen och medan min puls steg klickade dörrlåset till. Nu sprang jag uppför de tre trapporna och låste snabbt upp dörren. Lägenheten var tom, i desperation knackade jag på hos mina grannar och frågade om någon av dom släppt in mig. Alla nekade.

Tre dagar senare vågade jag mig på ett nytt försök med ringklockan. Den här gången tyckte jag mig höra ett svagt ljud genom porttelefonen som att någon andades. Sakta tog jag mig upp till min lägenhet. Svetten rann nerför min rygg och jag fumlade med nycklarna till dörren. Lägenheten var tom men något kändes fel. Osäkert gick jag runt och kontrollerade varje rum. Låg tidningen verkligen där när jag gick, hade jag inte tagit upp tröjan från golvet. Jag somnade slutligen på en blandning av sprit och tabletter.

De nästa dagarna var ett helvete, jag var livrädd för att lämna lägenheten och ännu mer rädd för att komma hem. Slutligen bad jag en vän att följa med hem för att kontrollera saken. Jag sade givetvis ingenting om vad det gällde utan bjöd helt enkelt in honom på middag som jag brukar göra. Istället för att vara hemma och vänta gömde jag mig i ett par buskar utanför och väntade in honom. Han kom gående och framme vid porten ringde han på. Strax efteråt öppnade han dörren och gick in.

Jag satt förvirrat kvar och väntade på att han skulle komma ut igen när ingen öppnade dörren i trapphuset. Fönstret i min lägenhet som vette mot mig lös upp inifrån och jag stelnade till av förskräckelse. Hur hade han kommit in, hade jag glömt att låsa dörren? Snart hörde jag två röster från det öppna fönstret. Med hjärtat i halsgropen gick jag fram till porten och tryckte nervöst in min knapp. Min egen röst svarade.

”Ja hallå, vem är det?”
”Det är bara att komma upp”, fortsatte min röst och dörrlåset klickade till.

Svetten rann ner längs mitt ansikte, jag lade på porttelefonen och öppnade försiktigt dörren. De tre trapporna upp till min lägenhet smög jag mig upp för. Livrädd för att komma fram och livrädd för att ta för lång tid på mig. Han fick inte komma ut och leta efter mig. Slutligen stod jag framför min lägenhetsdörr och höll tvekande i dörrhandtaget. Med en dåres mod öppnade jag dörren och steg in i min lägenhet.

En ljuv doft av mat mötte mig. Vanemässigt tog jag av mig skorna och hängde upp jackan. Försiktigt smög jag mig in mot köket och samtidigt som jag började undra var min vän var någonstans hörde jag ljud från toaletten. Jag satte mig snabbt ner på min vanliga plats och höll mig fast vid stolen för att inte skaka av rädsla. Steg hördes från toaletten, hallen och sen kom min vän in i köket.

”Herregud hur är det med dig”, frågade han.
”Du ser ut som du mår dåligt”, fortsatte han.
”Nej nej, det är okej, ingen fara med mig. Mer vin?”
Han nickade, jag reste mig upp och korkade upp en ny flaska rött.
”Vem var det vid dörren?”
”Ingen, det måste varit någon som ringt på fel port.”

Vi avslutade middagen, pratade om veckan som gått och slutligen tackade han för sig. När jag var färdig med lägenheten såg den ut som en parodi på ett inbrott. Jag somnade till slut utmattad på köksmattan. Det tog nästa dag att få ordning på röran jag ställt till med och när kvällen kom hade jag övertygat mig själv om att det bara var en dröm.

Måndagen kom och med den rutinerna, jag jobbade och åkte iväg på konferens mitt i veckan. När jag kom hem var blommorna nyvattnade och posten färdigsorterad. Mitt i dilemmat ringde telefonen och min flickvän tackade mig för gårdagens middag, hon pratade på om vad vi skulle göra till helgen och märkte lyckligtvis inte att jag satt tyst nästan hela samtalet. Jag lade på telefonen utan att veta riktigt vad som sagts och satt tyst och funderade.

Nästa dag beslöt jag mig för att stanna hemma från jobbet, jag ringde inte in sjuk eller meddelade någon om att jag stannade hemma. Istället åkte jag och överraskade min flickvän med frukost och sade att jag tagit ledigt från jobbet. Vi spenderade dagen ute vid havet och jag sov över hos henne. På morgonen åkte jag in till jobbet och hälsade på receptionisten som vanligt. Ingen anmärkte på min frånvaro och på mitt skrivbord låg det avklarade ärenden som jag vet med mig om att jag inte gjort. Chockad satte jag mig ner på min plats och lät det hela sjunka in.

”Jag går hem för dagen, jag mår inte så bra”, sade jag till receptionisten på vägen ut.
”Du ser ut inte riktigt kry ut”, kontrade hon och jag lät dörren gå igen.

När jag ringde på dörren till lägenheten blev jag insläppt som jag väntat mig. Jag hängde av mig jackan och satte mig vid köksbordet där en kopp kaffe väntade.

”Så vi delar på det här”
”Ja det verkar så”
”Min flickvän”
”Ja vi sågs i förrgår”
”Det är ingen idé att bli svartsjuk antar jag”
”Nej jag tror inte det”
”Hur började det?”
”Jag vet inte, jag hade det lite stressigt ett tag men det känns bättre nu”
”Ja det var jobbigt ett tag”
”Men sen var det som att det släppte”
”Ja och jag sover mycket bättre nu”
”Har du funderat på förrådet?”
”Ja, tänkte i morgon”
”Det är nog bra”
”Dags att gå tillbaka till jobbet?”
”Ja det är nog det”
”Hej”
”Hej”

Tillbaka på kontoret tittade receptionisten upp och jag hann före henne

”Ja, jag ändrade mig, känner mig bättre”
”Du ser mycket piggare ut, nästan som en ny människa”

Publicerat i Random | Lämna en kommentar

En Julsaga

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dagens I-landsproblem

EN KINARESTAURANG LITE SÖDER OM CENTRUM

Konsulten och dennes chef. Dom har tagit mat från buffén och sitter ner och äter, chefen har inte varit där förut det har konsulten. Konsulten är glad i början av samtalet, liksom villig att vara till lags.

Chefen
GOD MAT HÄR

Konsulten nickar

Chefen
HUR ÄR DET PÅ UPPDRAGET NU DÅ? JAG HAR BARA HÖRT GOTT OM ER FRÅN KUNDEN.

Chefen ler och äter, bit efter bit med kyckling stoppas in i munnen.

Konsulten
JODÅ DET ÄR OK, VI HAR JU FÅTT DRA NER PÅ TEMPOT?

Chefen tittar tveksamt upp från maten.

Konsulten
JO MEN ALLTSÅ VI HADE SÅ HÖGT TEMPO ATT DOM INTE HANN MED ATT GODKÄNNA DET VI GJORDE SÅ VI BLEV JU SATTA PÅ ATT SLUMPMÄSSIGT GÅ IGENOM APPLIKATIONEN. (Konsulten tar en paus och en klunk vatten) SÅ VI HAR HELT ENKELT SÄNKT TEMPOT OCH NU ÄR ALLA GLADA IGEN.

Konsulten äter bekymmersfritt av maten och chefen harklar sig.

Chefen
JAHA JA ALLTSÅ DET ÄR VÄL BRA MEN OM DU NU HAR SÄNKT TEMPOT VARFÖR VILL DU DÅ GÅ NER TILL 87,5 PROCENT OCH VARFÖR JUST 87,5 VARFÖR INTE 80 ELLER 90 DET ÄR JU JA DU VET.

Konsulten avbryter chefen

Konsulten
EN TIMME

Chefen
VA

Konsulten
DET ÄR EN TIMME OM DAGEN

Chefen
JAHA, JA DU TÄNKER SÅ

Konsulten nickar och det glada leendet börjar lägga sig.

Chefen
ÄR DET KANSKE SÅ ATT DET ÄR NÅGOT SOM TYNGER DIG?

Han lutar sig fram lite förtroligt över matbordet. Konsulten tittar frågande på chefen med en sushibit halvvägs till munnen.

Chefen
JA DET KANSKE ÄR NÅGOT UTANFÖR JOBBET. ÄR DET NÅGOT SOM HÄNT?

Konsulten skakar på huvudet

Konsulten
NEJ NEJ, JAG SKULLE MEST VILJA GÅ NER LITE I TID OCH DET FUNGERAR JU MED KUNDEN EFTERSOM JAG ÄNDÅ FÅR GJORT LIKA MYCKET PÅ 7 TIMMAR OM DAGEN SOM 8.

Konsulten inser vad han sagt och ägnar sig åt maten en stund för att slippa få ögonkontakt. Chefen fortsätter omtänksamt.

Chefen
JAHA MEN DET MÅSTE JU VARA SÅ ATT DU INTE RIKTIGT TRIVS ELLER HUR!

Konsulten skruvar på sig.

Konsulten
JOJO DET ÄR VÄL SANT

Chefen
SÅ DÅ SKULLE DU MÅ BRA AV ATT FÅ NÅGON ATT PRATA MED

Konsulten ser tveksam ut

Konsulten
SOM VEM DÅ?

Chefen
JA VI HAR JU TILLGÅNG TILL PROFFS

Konsulten spärrar upp ögonen

Konsulten
MENAR DU EN PSYKOLOG?

Chefen
JA DET LÅTER JU SÅ DRASTISKT MEN DET ÄR MÅNGA SOM PRATAR MED PSYKOLOG NU FÖR TIDEN


Konsulten ser förvirrad ut. Chefen fortsätter glatt

Chefen
SÅ VAD SÄGER DU SKALL VI ORDNA NÅGRA SAMTAL TILL DIG

Konsulten ser om möjligt ännu mer förvirrad ut

Konsulten
JA JO DET ÄR KANSKE EN BRA IDÉ

Chefen
DET ÄR JU SÅ ATT OM MAN INTE TRIVS PÅ JOBBET SÅ FINNS DET OFTA ANDRA BAKOMLIGGANDE ORSAKER, ELLER HUR.

Konsulten
JA DET KAN NOG VARA SÅ

Chefen
VAD BRA. DÅ ORDNAR JAG DET. BRA ATT VI HADE DET HÄR SAMTALET, DET ÄR VIKTIGT ATT REDA UT SAKER OCH TING.

Konsulten nickar förvirrat och i brist på något att säga tar han en klunk vatten

Chefen
DET ÄR BRA ATT DU SÄGER TILL, DU SKULLE BARA VETA SÅ MÅNGA SOM INTE SÄGER NÅGOT

Konsulten nickar och petar i maten. Chefen torkar sig om munnen och lägger servetten på tallriken

Chefen
JA MEN DÅ ÅTERKOMMER JAG IMORGON OM DET HÄR. NU MÅSTE JAG VIDARE TILLS NÄSTA MÖTE.

Han reser sig upp från bordet och lägger ner värdekuponger som motsvarar kostnaden för hela måltiden. Skakar hand med konsulten.

Chefen
DU, DU VET ATT ÄR DET NÅGOT ANNAT SÅ ÄR DET BARA ATT RINGA. JAG ÄR HÄR FÖR DIG.

Chefen försvinner ut ur restaurangen och konsulten sitter kvar och äter upp sin mat. Det är ju ändå gratislunch.

Publicerat i Random | 2 kommentarer

Det är inte jag som är galen, det är världen

Jag står på en stol med en ficklampa i handen. Galenskapen är uppenbar om någon skulle se mig. Jag hoppas inte att någon ser mig. Halvnaken letar jag igenom garderob efter garderob. Släpar stolen efter mig. När jag får slut på garderober öppnar jag skåp efter skåp i köket. Besviken går jag tillbaka till sängen. Då slår det mig, den gamla lägenheten.

Efter en halvtimmes funderande drar jag otåligt på mig kläder, vattenkammar bak håret så jag ser lite presentabel ut. Letar ännu mer desperat i lådan med saker jag inte slängt. Nyckeln ligger långt ner men den finns där.

Det är kallt ute och jag drar min svarta rock tätare runt kroppen. När jag kommer fram står jag en stund och tittar på huset, med lite tur är den som bor där inte hemma. Nyckeln passar i ytterlåset och jag går in.

Hissen tar mig upp till femte våningen. På dörren står det Andersson. Jag tvekar sen söker sig fingret mot ringklockan. Efter ett tag låser jag upp dörren och går in. Det luktar curry.

Lägenheten är tack och lov tom. I köket står det disk i diskhon. En gryta med gårdagens currysoppa står halvfull på spisen. Det enda rummet ser inte alls ut som när jag bodde där. Vad har hon gjort egentligen. Det ligger kläder över hela golvet. Ölflaskor står i klasar på bordet och bäddsoffan är full av chips.

Lite irriterad röjer jag upp lägenheten och diskar snabbt upp. När jag är klar lägger jag mina skinnhandskar på köksbordet, sätter mig ner och tänder en cigarett som ligger där. Gårdagens tidning ligger uppslagen och jag försjunker in i en artikel. Dörren öppnas.

Hon tittar på mig och går sedan in i sin lägenhet. Kassen med matvaror placeras på stolen och förpassas sedan in i kylskåpet förutom en flaska med öl som hon placerar på bordet. Hon sträcker sig efter en cigarett men paketet är tomt. Jag räcker över min cigarett, efter en stund tar hon mot den och sätter sig ner.

Vi delar ölen och cigaretten under tystnad. Sen reser hon sig upp och drar med sig en stol ut i hallen. Strax får hon ner en väska som hon ger till mig. Jag drar upp dragkedjan och ser hur hon nervöst tittar på. Väskan är fylld med tusenlappar, det är en otrolig massa pengar. Jag tittar upp på henne igen.

”Det är inte allt, jag har bränt lite på kläder”, säger hon och tuggar sig på läppen. Jag tar upp två buntar med sedlar och lägger på bordet. Tar en sista klunk öl och går sedan. Lätt chockad går jag ut ur hissen ut på gården. Det gnager fortfarande i mig, men biblioteket får nog vara utan sin bok.

Publicerat i Random | Lämna en kommentar

Landet ingenstans

Dit kommer man med flyg, jag sover under resan, jag läser under resan. På något sätt är jag sedan där. För min del kunde vi lika gärna flyga i stora cirklar i sju timmar och sedan landa nästgårds. Det fungerar givetvis inte så, det vet jag likväl som någon annan. En gnagande del i mitt huvud tvivlar. Om det är så är jag förberedd, kommer inte att tas på sängen. Det känns bra att vara förberedd även om det inte kommer att inträffa.

Det är platt, platt och bebyggt överallt. Mängder av affärer, bostäder i upprepade mönster som aldrig tar slut. Överallt bilar, ingen som går. Känslan av utsatthet när jag lämnar bilen är överväldigande och lättnaden när jag sätter mig på förarplatsen och låser dörren skulle synas på mig om det inte vore för solglasögonen. Korta stopp sen rullar bilen vidare med mig i, en passagerare som förundras över allt jag ser.

Jag beställer in mat, mängder med mat. Blir tvungen att slänga utan att äta upp. Barnen i Afrika skulle döda mig om dom såg de mängder mat jag slänger. Försvarstalet inför domstolen skulle innehålla ord som ”Kulturkrock” och sen skulle jag inte komma på mer. Det skulle helt enkelt inte gå lysande för mig i domstolen. Dagarna går och jag lär mig inga läxor från föregående dag. Till slut skär jag ner på ätandet till två gånger per dag.

Mina ögon blöder, dom har sett för mycket och ger upp. Det finns en gräns för vad en människa klarar av. Jag har nått den och passerat den. Mitt förstånd tumlar runt, greppar efter en fast punkt i tillvaron. Det finns ingen, motell efter motell avverkas tillsammans med den ena naturupplevelsen efter den andra. Om jag varit mer världsvan hade jag givetvis förstått att det är detta som är den fasta punkten. Det konstanta resandet, motellen med sina papprade dricksglas, bibeln i byrålådan.

Jag är på Månen. Jag är naturligtvis inte på månen men det känns så. Jag bör verkligen inte vara här. Döden lutar sig över mig och dess andedräkt bränner i mina ögon, dess ögon stirrar ner på mig och jag torkar sakta ut. Om bilen inte startar är det en underdrift att säga att det är dåligt. Den startar utan problem och tar mig upp ur helvetet. Problemen kommer på vägen ner från fem tusen fot. Rastplatsen blickar ut över ett fyra mil öde landskap och lukten från de brända bromsarna är det enda sällskapet.

Vattnet leker med mig, min kropp jublar. Jag simmar för att inte driva norrut. Gigantiska vågor slår över mitt huvud och inuti sjunger jag. Att komma ut i vattnet var först en kamp sedan slappnade jag av och lät havet ta mig. Aldrig har jag upplevt något som det här. Aldrig har jag varit så hjälplös och samtidigt känt mig så trygg. När jag sedan vill tillbaka upp till land vägras jag tillträde. Jag blir utdragen och en kort stund slår paniken upp sen slappnar jag av. Nästa våg bär mig varsamt in till land och jag är åter ensam.

I staden sover ingen, jag försöker med öronproppar och ögonskydd. Detta och en värme som trycker ner mig på marken för mig till gigantiska biosalonger med en kyla som tvingar på plagg efter plagg. Jag försöker känna mig hemma men känslan infinner sig aldrig. Kanske är det värmen kanske är det längtan efter de vidder jag upplevt. Människorna är hårda och husen lutar sig över mig. Jag längtar bort, längtar inte hem. Hem finns inte längre, något har hänt, jag vet inte vad.

Publicerat i Random | Lämna en kommentar

Blå Dunster

Den gamla rullstolen gnisslade i protest då den rullade fram mot fönstret. En hand förde undan de sammetsblå gardinerna. Utanför fönstret lystes staden upp av bränder och enstaka explosioner. Rubbitarna hade kommit till Pirit och med dem kriget. Plundrare och annat slödder hade redan tagit tillfället i akt. Det stod ett slag utanför stadens murar men även ett innanför dom.
-Herr Proctor folket behöver er. Hans betjänt stod i dörröppningen. Proctor vände runt stolen och tittade på sin gamle vän.
-Gör dom, behöver dom verkligen mig? För varje skurk jag sätter dit går tio fria och de som åker dit begick oftast inte brottet. Hans tankar vandrade till den senaste rättegången.

Med en duns landade Blå Dunster mitt bland plundrarna så att det sjöng i rutorna.
-Skingra er, återvänd till era hem. Hans röst ekade metalliskt mellan husen. Moben tvekade men bröts slutligen upp. Det rykte han byggt upp under alla år räckte för att ge tyngd åt orden.
-Jag föreslår att ni håller er inomhus och bommar igen er affär. Butiksägaren nickade ivrigt och samtidigt som han drog igen dörren aktiverade Blå Dunster sina ryggraketer och for med ett vrål upp i luften.

-Herr Komtj, jag dömer er härmed till 10 års fängelse för mord samt krångleri. Pirits konstaplar släpade bort den dömde och kvar i rättssalen satt den skyldige. Utan tvekan hade Herr Komtj blivit köpt för en mindre summa pengar som gick hans familj till nytta.
-Cappucino! Hans röst var hård och bestämd. Mannen längst bak i salen vars ansikte skuggades av en hatt vände sig sakta om.
-Jag vet att det var ni som gav ordern, sista ordet är inte sagt ännu, fortsatte Proctor. Cappucino slog ut med händerna som för att säga att han inte visste något och sedan lyfte han på hatten.
-Så så min bäste Herr Proctor, ni får nog allt komma med något konkret. Jag är blott en ödmjuk tjänare till vår Kejsare. Han tryckte hatten på plats och försvann ut ur rättssalen.

Vibrobladen ven när han sågade upp väggen på det brinnande huset och genom röken syntes tre kroppar på golvet. Med en styrka som som fyra fullvuxna män plockade han lätt upp kropparna och bar ut dom till Pirits väntande brandkår.
-Herr Dunster, herr Dunster, ni måste komma fort. Den unga soldaten kom springande som om hans liv hängde på det.
-Det är Rubbitar uppe vid Cappucinos hus, vi behöver er hjälp.
-Där det är fiender, där det finns faror, där finns Blå Dunster. Den metalliska rösten mässade fram den välkända frasen och soldatens ansikte lös upp samtidigt som raketerna bar hjälten upp i skyn.

-Min vän, den här kroppen duger inte mycket till det vet du. Han tittade ner på sina armar som sakta förtvinade. Benen hade för länge sen slutat bära honom.
-Det är inte er styrka som behövs, det är ert mod och er förmåga att ingjuta hopp hos även den ynkligaste. Betjänten gick fram till fönstret och tittade ut.
-Nu mer än någonsin behöver Pirit er. Betjänten tittade uppfordrande på den rullstolsbunden mannen.

Från en takås kunde han se hur Rubbitarna mycket riktigt slagit till mot Cappucinos bostad. Det pågick skottlossning inne i byggnaden och skrik på hjälp kunde höras. Utanför höll Pirits armé på att samla sig för motangrepp. Raketerna vrålade till och han var på marken.
-Jag Blå Dunster tar hand om det här. Den metalliska rösten skar genom luften och soldaterna tog några steg tillbaka.
Dörren in till byggnaden pulvriserades av rustningens inbyggda vapen och genom dammet såg han siluetterna av gestalter med vapen. Den blåa gas som givit upphov till hans namn spreds ut från rustningen och han klev framåt.
Dörr efter dörr sparkades upp och enstaka kulor gjorde märken i rustningen före de som sköt antingen flydde eller föll. Slutligen i ett rum såg han hur Cappucino blodig och bunden fördes mot ett hål i marken av en trupp Rubbitar.
-Hjälp mig. Rösten var inte längre bestämmande eller överlägsen. De Rubbitar som var i rummet vände sig om mot Blå Dunster med sina vapen och sade något på sin rotvälska. Sakta backade dom med Cappucino mot hålet. Blå Dunster stod stilla och sedan med en lätt bugning tog han ett steg bakåt.

Proctor nickade trött mot sin betjänt som med vana händer tog tag i rullstolen. Vid bokhyllan rörde han vid en bok och hyllan svängde ljudlöst ut. Väl inne i det hemliga rummet stängdes dörren bakom dom. Rustningen stod och väntade som alltid.
-Här låt mig hjälpa er. Betjänten tog tag i Proctor.
Med ett väsande stängdes rustningen och återigen kände Marcus Proctor hur den förstärkte minsta rörelse, tillät honom att röra sig mer än obehindrat.
-Pirit väntar på er, sade betjänten.
-Som alltid, genljöd det metalliskt.
-Vem vet, ni kanske blir överraskad idag, sade betjänten och aktiverade hissen som ledde ner i kloakerna och vidare ut i Pirit.

Publicerat i Mutant | Lämna en kommentar